Ungefär sju procent av alla kvinnor som föder i Sverige är med om att födseln avslutas med hjälp av en sugklocka.

Tre orsaker till att sugklocka används:

  • kvinnan bedöms ha krystat för länge (fler detaljer nedan)
  • mamman behöver hjälp under krystningen pga grundsjukdom (hjärt-kärlsjukdom, neurologisk sjukdom) eller pga utmattning
  • misstanke om omedelbar fara för barnet (påverkad hjärtfrekvens, tecken att moderkakan håller på att lossna)

Faktorer som ökar risken för att sugklocka kan behöva användas är om kvinnan:

  • är kortvuxen
  • är en “äldre” föderska
  • är förstföderska
  • satts igång,
  • använder ryggbedövning
  • är kontinuerligt uppkopplad till CTG

Att hjälpa barnet ut när mamman inte orkar krysta längre utan att behöva göra ett kejsarsnitt har använts på olika vis genom tiderna. I Sverige uppfanns på 1950-talet den sugklocka som används idag. Den liknar ett burklock av metall. På locket finns ett hål, till vilket en slang är fästad. Slangen går till en sug som skapar ett undertryck under locket. Det ger en svullnad på barnets huvud så klockan kan fästa.

Principen är densamma när sugklocka av silikon används. Beroende på omständigheterna (hur långt ner i slidan barnet har kommit) väljer man vilken typ av sugklocka som används. Nackdelen med silikonklockan är att den lättare än metallklockan kan släppa från barnets huvud under dragning.

Metod

Mamman informeras om varför man anser att sugklocka behöver användas.  Mamman är en viktig och aktiv part. Det är fortfarande hon som föder fram barnet, men nu med assistans.

Det kan bli ganska många människor inne på rummet när en sugklocka ska läggas. Särskilt om det är på barnets indikation. Man brukar kalla på barnläkare och/eller en sjuksköterska från neonatalavdelningen eftersom barnet ibland kan bli påverkat av sugklockan. En extra barnmorska brukar vara närvarande liksom en undersköterska och en förlossningsläkare. Men alla har sin funktion och det brukar vara lugnt inne på rummet.

Man brukar tömma urinblåsan med hjälp av en kateter, en mjuk plastslang. En fylld blåsa kan vara ivägen. Så sätts en “nål”, en perifer venkateter, i handryggen ifall man skulle behöva koppla ett värkförstärkande dropp. Det är viktigt med starka värkar här, så ett värkförstärkande dropp brukar behövas. Förlossningsställning är i sängen med benen i benstöd och så kallad kortbädd (fotändan är borttagen) så det går lätt att komma åt att lägga klockan. Har vattnet inte gått redan, tar man hål på fosterhinnorna nu så klockan fäster bättre mot barnets huvud. Det är bra att erbjuda bäckenbottenbedövning innan klockan läggs.

Klockan läggs mot barnets hjässa och ett undertryck skapas med hjälp av en sug. Detta tar ett par minuter. (Jämför med om du sätter ett glas utanför dina läppar och suger in luften så glaset sitter kvar – du kan dra ganska hårt utan att glaset lossnar).

När mamman sedan får en värk, krystar hon så mycket det går, samtidigt som läkaren (eller barnmorskan) drar i sugklockan och därmed hjälper barnet längre ner i förlossningskanalen.

Det är viktigt här med samarbete. Om mamman är bedövad och har svårt att känna när värkarna kommer, hjälper en barnmorska till med att känna på magen och talar om när värken kommer och DÅ gäller det att hjälpa till att krysta. En person håller ett skydd mot mellangården för att minska risken för bristningar, medan en annan drar i klockan. När värken är slut, drar man inte längre. Det brukar räcka att dra under två eller tre värkar.

Ibland tar man bort sugklockan när det är en eller två värkar kvar innan barnet föds fram. Detta kallas traktion, alltså att man har hjälpt barnet ner till bäckenbotten och det inte är så långt kvar till själva framfödandet. Sedan föder mamman fram barnet utan sugklockans hjälp. Är det mer bråttom, eller om mamman inte orkar krysta, tas sugklockan bort först när huvudet är framfött.

Nackdelar

Mamman, på kort sikt:
Det är vanligare med klipp i mellangården, med vaginala bristningar, med bristningar på modermunnen och med sfinkterruptur, jämfört med vaginal födsel utan sugklocka. Det är också vanligare att kvinnor blöder mer i samband med sugklocka och att hon har mer ont efteråt.

Mamman, på lång sikt:
Sfinkterruptur ökar risken för inkontinens. Det är vanligare att mamman och hennes partner har en negativ upplevelse av födseln. Det är viktigt att mamman och hennes partner ges möjlighet till samtal med barnmorska och läkare efter förlossningen. Ibland vid flera tillfällen, beroende på upplevelsen. Om upplevelsen är traumatisk är det ökad risk för nedstämdhet efter födseln vilket i sin tur kan påverka anknytningen till barnet. Dessa föräldrar kan behöva extra omsorg och stöd från närstående.

Barnet, på kort sikt:
Barnet har ont på huvudet efteråt. Mot smärtan brukar barnet få Alvedon under något eller några dygn efter födseln.

Ungefär tio procent får sår på huvudet efteråt. Det vanliga är att det läker utan problem. I sällsynta fall kan det bli en infektion.

Blödningar från ögats näthinna sker i nästan hälften av alla fall (men utan konsekvenser på lång sikt).

Blödningar under huden kan också uppstå. Det är vanligt att dessa barn får gulsot när blodkroppar i det här hematomet (blåmärket) ska brytas ner.

En sort kallas kefalhematom, och uppstår i ca 5% av fallen. Det är när blödningen samlas under benhinnan.

En ovanligare form av blödning kallas subgalealt hematom. Då är blödningen mer omfattande och dessa barn behöver observeras noggrannare.

Ännu mer sällsynt är hjärnblödning, knappt ett barn av 500 som föds med sugklocka. Det brukar inte ha betydelse på lång sikt men i extremt sällsynta fall kan blödningen bli så omfattande att barnet dör.

En födsel med sugklocka medför ökad risk för det som kallas skulderdystoci, dvs att barnets axel hakar upp sig mot mammans bäcken på vägen ut. Av de barn som fastnar på det här viset är det en del barn som får plexusskada. Andra möjliga komplikationer efter skulderdystoci är benbrott på nyckelben eller överarm.

Som när det gäller alla andra ingrepp/interventioner under en förlossning (och annan vård) så har du som föderska/patient också ett ord med i laget. Du har rätt att tacka nej till sugklocka.

Faktauppgifter för stycket om sugklocka är hämtade från följande källor:
Ahlberg, Mia (2015) Birth by vacuum extraction. Stockholm: Karolinska institutet.
Hagberg H, Marsál K & Westgren M (red) (2014) Obstetrik.  Lund: Studentlitteratur.
Lindgren H, Christensson K & Dykes A-K (red) (2016). Reproduktiv hälsa – barnmorskans kompetensområde. Lund: Studentlitteratur.