Idag ser vi sällan en helt fysiologisk/biologisk födsel eftersom själva födsloprocessen störs på så många vis. Här är ett försök att förklara hur ett ostört förlossningsförlopp kan gå till och vilka omständigheter som kan främja eller hämma att en fysiologisk födsel äger rum.

En födsel på sjukhus känns för många som en trygg och bra plats att vara på. De rutinåtgärder som är på sjukhus är standardiserade. Det kan vara väldigt bra när det gäller ögonoperationer etc. men barnafödande är i sig ingen sjukdom. Kvinnor är olika i hur de föder, vilka behov de har osv. vilket innebär att förlossningsvården i större utsträckning borde organiseras utifrån den enskilda kvinnans behov och önskemål.

Vad som gör att förlossningen startar är oklart. Är det barnets hormonella signaler? Är det mammans, eller kanske en kombination? Att stress kan medverka till att det tar tid att föda fram barnet är välkänt. Att kvinnan känner sig trygg, är en bra förutsättning för att hon ska kunna producera oxytocin, ett hormon som gör att livmodermuskeln drar ihop sig.

Läs mer om vad forskningen säger om att uppleva stöd vid barnafödande: http://www.cochrane.org/CD003766/PREG_continuous-support-women-during-childbirth

Alla kvinnor mår bra av att känna trygghet när de ska föda barn, oavsett hur medicinskt komplicerad födseln kanske utvecklar sig till att bli. Fundera gärna innan födseln på vad det är som får dig att känna dig trygg.

De vanligaste tecknen på att en förlossning startar kommer ofta flera dagar innan barnet föds. Många kvinnor upplever att de får kraft och lust att göra saker, “Reda sitt bo”. Om man föreställer sig att vi är utrustade med samma instinkter som för tiotusentals år sedan, kanske hundratusentals, så är det lätt att begripa att det var ändamålsenligt att kvinnan fick lite extra kraft att ordna ett tryggt ställe att föda sitt barn.

Normal tid att föda barnet anses vara mellan vecka 37+0 till vecka 41+6. Beräknat förlossningsdatum är en uppskattning och endast ca 5% av alla barn föds just den dagen.

Livmodermuskeln som har tränat under graviditeten, kan komma att dra ihop sig oftare än tidigare. Det kan ta i lite mer. Det bästa du kan göra är att acceptera och välkomna kroppens processer, lita på att din kropp tar hand om detta, medan du kan fortsätta med det du höll på med.

Det är vanligt att man kan bli lite mer lös i magen, att tarmen tömmer sig oftare.
Slemproppen finns under graviditeten i livmoderhalskanalen som ett skydd mot uppåtstigande infektioner. När livmodern nu arbetar mer börjar livmodertappen mjukna, förkortas och så småningom öppnas. Ibland kan slemproppen då glida ut. Men ibland kan en slempropp glida ut flera veckor innan födseln sätter igång och kroppen bildar då en ny propp.

Kvinnor kan behöva fokus och avskildhet när de ska föda. Vi ser inte många som föder på stan eller i andra offentliga miljöer, eller hur? Ofta startar värkarbetet på kvällen eller natten när omgivningen stillat sig. Starten kan vara smygande där värkar kommer och går, lite oregelbundet. För andra startar förlossningsarbetet med full kraft och regelbundet från början. För en del börjar födseln med att vattnet går först och att värkarna följer några timmar eller ett par dagar senare.

Barnet har ofta, redan någon månad innan när det är första barnet, “ställt in sig” i bäckeningången. Barnets huvud har sjunkit djupare ner i bäckenet. För kvinnan blir det lättare att andas och äta men det blir ofta ett ökat tryck mot urinblåsan och svårare att hålla tätt.

Det kan vara bra att känna till vad som främjar en födsel och vad som kan störa processen. Delvis handlar detta om vårt hormonella system. Det finns flera olika hormoner som är inblandade men de viktigaste att känna till i sammanhanget är oxytocin och stresshormonet adrenalin. Oxytocinet ger sammandragningar (när kroppen är mogen att föda). Adrenalinet hindrar sammandragningar (under tidigt värkarbete).

Föreställ dig den födande kvinnan som ett däggdjur bland andra när hon ska föda. Hon behöver ett tryggt ställe för att föda och hennes kropp har förmåga att stänga av värkarbetet om det kommer rovdjur (stresshormonerna). När en föderska upplever hot, otrygghet, känner sig iakttagen eller fryser så är allt detta omständigheter som försvårar hennes födande.

En respekterad och världskänd forskare när det gäller oxytocin, är Kerstin Uvnäs Moberg. Hon beskriver hur en cocktail av “kärlekshormoner” (oxytocin, endorfiner, prolaktin och vasopressin) samverkar och lättare utsöndras när kvinnan får stöd på sina villkor och har en positiv upplevelse av närhet, beröring, och att omgivningen är vänlig, rätt och slätt (“positiv verbal interaktion”). Andra saker som stimulerar kroppen att bilda oxytocin är erotiska upplevelser, amning och Fergusons reflex.

Vi vet att djur kan bli störda av att hamna i nya, okända miljöer i anslutning till att de ska föda. Nå, människans hjärna är ju på många vis annorlunda än djurs. Vi har en utpräglad hjärnbark (neocortex) där vi kan analysera, ta beslut, vara logiska osv. Den delen av hjärnan brukar ofta vara “nerskruvad” under ett värkarbete. Vi pratar om att mamman är “i en bubbla”. Hon hör, ser, förstår allt. Men kan bli störd i sin process om vi pratar onödigt med henne och förväntar uttömmande svar. Det kan vara bättre att vara följsam till hennes behov, understödja hjärnbarkens behov av att stängas av så de mer “primitiva” strukturerna av hjärnan får utrymme. Att föda fram sin avkomma är en väldigt ursprunglig företeelse som vi delar med alla andra däggdjur.

Oro och bekymmer är psykologiska faktorer som för en del kvinnor kan verka hindrande på förlossningsprocessen. Är det något som “skaver” och behöver redas ut innan födseln sätter igång? Är det något du behöver prata allvar om med dina närmaste innan barnet kommer?

Många kvinnor upplever en period på timmar eller dygn med värkar som oregelbundet kommer och går. Nu för tiden kallas detta latensfasen. Livmodertappen mjuknar och förkortas, modermunnen börjar öppna sig. Om du känner dig trygg, så stanna hemma under den här fasen och ha tillit till att din kropp precis vet hur en födsel går till (även om du aldrig fött barn förut). Vila när du kan och gör dina vanliga sysslor när det går bra. Låt kroppen sköta sig själv medan du gör något annat. Allt detta främjar födseln. Hindrande kan vara när du känner dig frusen, rädd, orolig eller är helt utmattad av att inte ha sovit på länge för att det gör ont…

Förstå din livmoder

Livmodern, uterus (latin för säck), är en muskel som ligger i träning innan det är dags att föda. Det är förklaringen till att du får sammandragningar under graviditeten. Livmodern är känslig för oxytocin som förkortar muskelfibrerna och trycker barnet ner mot slidmynningen.

Livmodertappen går igenom flera förändringar före och under värkarbetet. Den blir mjukare: jämför mellan att trycka på din nästipp (omogen livmodertapp) och på din kind (livmodertappen är mogen).
Den blir kortare: från ca 4,5 cm lång till att själva tappen inte längre är en tapp – den har bitvis förkortats tills den försvunnit helt, utplånats.
Den blir lättare att nå när man känner med ett finger i slidan: innan tappen mognat pekar modermunnen (livmodertappens öppning) bakåt mot tarmen och är svår att nå för att sedan peka framåt mot slidöppningen och är lätt att nå.

Så småningom börjar modermunnen utvidgas. Slutligen har modermunnen dragit sig helt tillbaka förbi barnets huvud som har kommit allt närmare slidmynningen.

När barnets huvud (eller rumpa) trycks mot den inre modermunnen, skickas nervimpulser till hypotalamus i hjärnan. Den här lilla körteln bildar då oxytocin som via hypofysen förs ut i blodbanan. Hormonet påverkar livmodern till nya sammandragningar, vilka trycker barnet mot modermunnen så nya nervimpulser skickas till hjärnan osv…
Så: förutom att eftersträva lugn, ro, trygghet och värme under värkarbetet är det smart att utnyttja tyngdkraften genom att vara i upprätta positioner så Fergusons reflex stimuleras så mycket som möjligt.

Förstå ditt bäcken

Bäckenet består av tre ben: de två tarmbenen (“höftbenen”) korsbenet och svanskotorna. De sitter ihop med bindväv, ligament och muskulatur. Bindväven luckras upp under graviditeten av ett hormon, relaxin, och det är väldigt bra eftersom bäckenringen då blir mer eftergivlig och kan utvidgas en del. Hur bäckenet kan vidgas beror på vilken ställning kvinnan har. De flesta kvinnor har rymliga bäcken i förhållande till barnets storlek, men för en kvinna med lite trångt bäcken/inte så kraftfulla värkar kan det vara av avgörande betydelse vilken ställning hon är i när hon är i födande.

När korsbenet kan röra sig “fritt”, utvidgas bäckenet och det blir lättare för barnet att rotera ner genom bäckenet. När kvinnan ligger på rygg eller halvsitter kan inte korsbenet ge efter på samma vis. Gynnsamma positioner är därför upprätta ställningar, eller framåtböjda.

I huksittande är korsbenet helt fritt och kan skjutas bakåt (av barnets huvud inifrån) och därigenom vidgas bäckenet (bäckenutgången).

I halvsittande position vilar mammans vikt på svanskotan och bäckenets kapacitet att vidga sig är begränsad.

I halvliggande ställning är det svårt för korsbenet att ge efter och bäckenets möjlighet att vidga sig minskar.

Våra bäcken är konstruerade så att de har en “böj”, en vinkel (tänk bokstaven J). Det är priset vi människor får betala för att kunna gå upprätta. (Jämför förlossningskanalen hos en schimpans, vars bäcken snarare är format som ett stuprör.) Våra förhållandevis stora huvuden som nyfödda, gör att människobarn föds väldigt omogna jämfört med andra primater. Egentligen skulle vi behöva vara kvar inne i mammas mage i dubbelt så lång tid om vi skulle kunna krypa och klättra som apungar när vi föds. Så vi människobarn föds väldigt hjälplösa och med otroligt stort behov av skydd och omsorg. Våra födslar tar längre tid än för andra primater och kvinnor behöver verkligen, VERKLIGEN, de allra bästa omständigheter när de ska föda.
Eftersom förlossningskanalen böjer av framåt betyder det att barnet föds i uppförsbacke när du ligger på rygg, halvligger eller halvsitter. Det ger en ökad påfrestning på mellangården jämfört med om du ligger på sidan eller står på alla fyra.

Förstå barnets skallben

Det är inte bara mammans bäcken som kan omformas och vidgas under födseln. Även barnets huvud kan omformas. Skallbenen sitter samman med bindväv och kan förskjutas i förhållande till varandra för att anpassas till just sin mammas bäcken. Det är bra att en födsel får ta tid, så vävnader, bäcken och barnhuvud får tid att anpassas till varandras proportioner och födseln kan fortsätta att gå fint framåt.

Förstå hur din position påverkar barnets möjlighet att rotera genom bäckenet

Det är inte bara värkarna som hjälper barnet ut. Insidan av bäckenet bekläds av muskulatur som svarar an på de tryck barnets huvud ger ifrån sig. Barnet är också en aktiv part under förlossningen! Det börjar med att barnet sätter hakan mot bröstet. Då bjuder sig “kronan”, den översta delen av huvudet med det smalaste omfånget, så det blir de gynnsammaste förutsättningarna för barnet att födas. Barnet vrider sig ett kvarts varv, från att ha haft ansiktet mot mammans ena sida, till att ha ansiktet mot mammans rygg.

För att ge bästa möjliga förutsättningar för barnet att göra sina vridningar, rotationer, i bäckenet är det bra att röra sig lite ibland, vicka på höfterna, rotera bäckenet, vara i upprätta positioner när du orkar för att utnyttja tyngdkraften maximalt. Men ett förlossningsarbete kan vara i många timmar. Det är okej att ligga ner när du tycker att du behöver det!
En hög oxytocinproduktion under förlossning får oss att känna oss slöa och trötta (även om värkarna bara hållit på några timmar). Det är inte vanlig trötthet. Den liknar den avslappning som många känner efter orgasm – att bara vilja dåsa bort…

Det är alltså skillnad på att känna sig trött av utmattning och trött på grund av hög oxytocinproduktion.

Vid någon tidpunkt går vattnet. Vattenavgång kan ibland vara sipprande och ibland väldigt riklig. Oftast vet kvinnan när vattnet gått. Det kan upplevas som att något brister inuti, en liten “knäpp”. Ibland startar förlossningen med vattenavgång utan värkar. Ibland går vattnet spontant under värkarbete. I sällsynta fall brister hinnorna först när barnets huvud är framfött; barnet föds med “segerhuva”, något som förr sågs som ett gynnsamt tecken.

Förr trodde man att fostret låg i en helt steril miljö innan vattnet gick. Idag visar forskning att mikroorganismer kan komma in till barnet innan dess, men inte i så stora mängder. De mikroorganismer som normalt finns i mammans slida är viktiga och det är betydelsefullt att barnet kommer i kontakt med dessa. Här finns t ex mjölksyrabildande bakterier som koloniserar barnets tarm framöver.

När barnet har vridit sig ner genom bäckenet och huvudet närmar sig bäckenbotten, brukar värkarna komma glesare och bli kortare. Det är som en annan rytm nu. Kvinnan upplever ofta känslan som att hon behöver gå på toa; det trycker på. Ibland är det avföring som behöver komma ut, men oftast är det barnets huvud som står så långt ner i bäckenet. Ingen fara! För en förstföderska kan det vara en bra idé att inte börja krysta innan huvudet står helt nere mot bäckenbotten. Spara på krafterna om det är möjligt. Varje krystvärk påminner om att göra sit-ups. Och att det är vanligt att en förstföderska krystar i 40 min eller kanske mer (medan omföderskor ibland bara krystar få minuter) och det kan ta på krafterna.

Använd dig av gravitationen (om det inte går rasande snabbt, då kan det kännas bättre att ligga ner på sidan och föda fram barnet) och krysta i en upprätt position. Vill du gärna ligga ner under sista värken går det så klart bra men är inte nödvändigt. Vid en fysiologisk födsel som sker utan farmakologisk smärtlindring, känner du precis hur barnet tränger allt längre ner och du kommer med största sannolikhet att krysta precis lagom kraftfullt. Sitter du på huk eller på en pall, är det lättare att slappna av i bäckenbottenmuskulaturen och bäckenet är maximalt vidgat; korsbenet kan röra sig bakåt och utgångsmåttet vidgas. Detta är gynnsamt!

När kvinnor ges utrymme att fritt välja ställning att föda fram barnet i, är det många som hamnar på alla fyra eller på knä lutandes över något. Korsbenet kan röra sig fritt, tyngdkraften kan verka, förlossningskanalens utgång pekar nedåt och barnet föds ofta lättare fram jämfört med ryggläge. Väldigt lite påfrestning på mellangården och ovanligt med stora bristningar i denna ställning.

Det kan vara riktigt bra att barnets huvud föds fram långsamt, för då kan vävnaderna tänjas ordentligt. När huvudet står med sitt bredaste omfång precis vid slidöppningen, kan det vara bra att vänta med att krysta ut barnet tills nästa värk, för att minska risken för bristningar. Istället för att aktivt krysta, kan du nu flämta som en hund; flås-andas. Vid nästa värk föds huvudet fram och kanske även kroppen. Om kroppen inte följer vid den värken, så går det bra! Barnet får syrerikt blod genom navelsträngen. Vid nästa värk vrider sig barnet ett kvarts varv, axlar och kropp föds fram.

Det är inte bara mikroorganismer från slidan som barnet kommer i kontakt med. Även mammas tarmflora är viktig för barnets framtida hälsa. Bekymra dig inte om det har råkat komma ut lite avföring i samband med krystningen. Det är väldigt bra för barnet att få ärva dessa bakterier från mamma!

När barnet ska födas fram är det bra att tänka på att det är dunkelt i rummet. Barnets ögon kommer från mörker och tål bäst 1 lux, dvs lika mycket ljus som du får från ett stearinljus… Då är det lättare för barnet att få ögonkontakt med sina föräldrar.

Efterbördsskedet

Här kommer ett avsnitt om moderkakans framfödande, avnavling, hud-mot-hud, lugn och ro, amningsstart, bristningar och suturering (att behöva sy), kontroll av barnet osv.

Under den första kvarten händer väldigt mycket. Mor och barn är biologiskt inställda på anknytningsprocessen. Ta vara på denna stund, ja de första timmarna. De kommer inte tillbaka. När mor och barn mår bra finns det inga “måsten” att göra, för dig som är stödperson/anhörig/barnmorska: ta ett steg tillbaka och ge dem utrymme bli kära i varandra. Helt nya nervbanor dras i hjärnan som är med att forma våra framtida personligheter. Om det inte finns möjlighet till detta, för att barnet och mamman separerats efter födseln pga någon komplikation, är det bra att försöka återskapa denna stund så långt som möjligt och att ha medvetna strategier för att ge barnet närhet (hud mot hud, uppmärksamhet på barnets signaler, skapa trygghet, trösta, finnas till hands för barnet i extra stor utsträckning).

Barnet föds fram mellan dina ben. Har du stått upp, på alla fyra, suttit på huk eller liknande, har du kanske själv tagit emot barnet eller så har barnmorskan hjälpt barnet ner på några handdukar eller liknande, på golvet. Medan du hämtar dig lite från dessa starka upplevelser, ligger barnet där under dig och drar sina första andetag. För första gången ska lungorna vecklas ut. Barnet brukar fnysa, hosta, nysa, ofta skrika. Detta första andetag är det tyngsta i livet och det är så bra då att barnet fortfarande får syrerikt blod via navelsträngen. Just vid framfödandet finns fortfarande ungefär ⅓ av barnets totala blodvolym kvar inne i moderkakan. Denna volym hjälper lungorna att expandera och underlättar andningen. Den del av barnets blod som finns i moderkakan vid framfödandet är som en extra liten “matsäck” under de första dagarna innan mjölken runnit till. I detta blod finns även stamceller – naturens “plåster”. Stamcellerna är som “målsökande robotar” som hittar ställen i barnets kropp där det behöver lagas. Det finns också mycket järn kvar i det här blodet. Det har visat sig att barn som av någon anledning inte kunnat få allt sitt blod, har större risk för järnbrist vid fyra månaders ålder.

Efter en liten stund (eller genast), när du har “landat”, vänder du dig instinktivt mot barnet. Är du inte naken sedan tidigare, är det bra om du kan ta emot ditt barn mot ditt nakna bröst. Är du i en upprätt position har du kanske redan själv tagit emot ditt barn. Annars kan du själv lyfta upp ditt barn när du känner dig redo. Har du legat ner, kan barnmorskan lyfta upp barnet till dig när du känner dig redo.

Föder du på sjukhus, så var noga med att barnet blir koloniserat med dina bakterier (och din partners så klart) i större utsträckning än vårdpersonalens mikroorganismer. Håll din nakna baby mot din (och din partners) nakna hud så mycket det bara går. Inga kläder behövs på barnet de första dagarna. Det räcker med en blöja. Bärsjal eller tubtopp är perfekt.

Barnets omställning till livet utanför livmodern är en omfattande process. Blodcirkulationen ändras. Innan barnet föds, får det syrerikt blod via moderkakan och navelsträngen och i hjärtat finns en genväg, ett hål mellan förmaken eftersom blodet inte behöver passera det nyfödda barnets lungor. Under första timmarna (ibland dygn) efter födseln, sluts hålet mellan förmaken. Andra genvägar i blodbanan som var till nytta under fosterlivet sluts också.
Det nyfödda barnet drar sitt första andetag, det är i sig en prestation. De små lungblåsorna, alveolerna, ska för första gången vecklas ut fullt och fyllas med luft. Det är bra att barnet fortfarande får syrerikt blod från sin mamma, en naturens back-up som pulserar i navelsträngen medan barnet lär sig andas.
Nya nervbanor dras i hjärnan. Barnet har en inbyggd förväntan på att finnas hud mot hud. Förälderns nakna hud är varm, barnet kan höra hjärtslagen, känner igen föräldrarnas röster och känner sig trygg.

Det har visat sig att barnet blir som mest stabilt i puls, blodtryck, andning, blodsocker, temperatur, hjärtfrekvens mm när barnet finns hud mot hud. Jämför analogin med djur igen. Vilka andra däggdjurshonor skulle just efter födseln acceptera att ungen fanns en bit ifrån henne? Instinktivt förstår man att detta är förenat med fara och det är nödvändigt för ungens överlevnad att vara helt nära.

Det nyfödda barnet har ett mycket välutvecklat smak- och luktsinne. Barnet är mycket känsligt för smärta. Barnet ser inte så bra och hör oftast inte heller så bra i början. Det kan finnas fostervatten i hörselgångarna (normalt). Barnet behöver skydd mot starkt ljus, starka ljud och starka dofter som triggar stresshormonerna. En lugn start i livet är eftersträvansvärt.

En mamma som sitter upp, brukar helt instinktivt lägga barnet nära bröstvårtan. Barnet är helt inprogrammerat på mammans lukt från de körtlar som finns kring vårtgården. Barnet signalerar när det är redo att börja ammas.

En mamma som ligger på rygg, kan se hur barnet gör kravlande rörelser mot bröstet och “hackar” med ansiktet mot mammans bröstkorg för att hitta bröstet. Barnet slickar sig ofta runt munnen, på mamman och rätt vad det är får barnet tag om bröstvårtan.

Barnet behöver sin egen tid att vänja sig vid den nya tillvaron, lukta, se, undersöka, slicka. Under de här första “100 minuterna” efter födseln är barnet extra piggt och vitalt på ett vis som det inte är igen på kanske veckor. Så barnet ska ges möjlighet att börja amma under den här första stunden.

Under tiden som mor och barn (och partnern/pappan så klart) får möjlighet att bli kära i varann, sker saker i livmodern. Så länge barnet behöver syre från mamman pulserar navelsträngen. Den är tjock och blodfylld.

Så länge navelsträngen är tjock, blåröd och fylld med blod får barnet syre och näring från mamman. Vänta med att klippa navelsträngen!

När navelsträngen fallit samman och är vit och tunn och slapp, sker inte längre någon överföring av syre till barnet. Nu har barnet fått allt det blod den behöver och det är säkert att klippa av navelsträngen. Det går också bra att vänta med att klippa tills efter moderkakan är framfödd.

Det brukar komma en lösningsblödning, en kraftfullare blödning, när moderkakan släpper från livmoderväggen. Ofta känner mamman då att hon vill krysta igen. Om barnet har börjat amma, bildas extra mycket oxytocin som får livmodern att dra ihop sig igen. Denna krystning är inte alls som att föda barn. Moderkakan är mjuk och brukar vara stor som två handflator.

Det underlättar vid framfödande av moderkakan, att använda sig av gravitationen genom att t ex sitta på huk eller på toaletten (med en skål nere i toalettstolen) och krysta fram moderkakan. Om navelsträngen ännu inte är klippt så går det att fånga upp moderkakan i en skål som sedan kan ställas bredvid mamma och barn där de vilar.

De bästa förutsättningarna personal kan ge för att moderkakan ska släppa efter en fysiologisk födsel, är göra bedömningar utan att störa. Barnmorskan kontrollerar på ett diskret sätt att mamman inte blöder mer än normalt (vilket i sällsynta fall även sker efter en fysiologisk födsel). Precis som när barnet ska födas och mamman behöver känna sig trygg för att bilda oxytocin, så behöver hon känna sig trygg och varm efter födseln. Ljuset är helst dunkelt, inget smällande i dörrar och skramlande med instrument just då. Oxytocin bildas i ännu högre utsträckning när barnet börjar amma, vilket hjälper moderkakan att födas fram.

När ett barn föds fysiologiskt, som vid en hemfödsel, finns, precis som på sjukhus, läkemedel för att minska blödningsrisk. På sjukhus finns rutin att alla kvinnor erbjuds oxytocininjektion efter att barnet är fött. Det brukar då ges inom några sekunder, även om födseln varit helt fysiologisk. I ett hem ges detta bara om mamman börjar blöda mer än normalt.
På sjukhus brukar barnet erbjudas en K-vitamininjektion direkt efter att barnet är framfött, även vid en helt fysiologisk födsel. När ett barn föds hemma, erbjuds också K-vitamin men om föräldrarna tackar ja till det, väntar man till efter att barnet ammats första gången. Allt för att inte störa processen med anknytning och att moderkakan ska lossa. Det händer att kvinnan/föräldrarna inte informeras eller tillfrågas om dessa injektioner innan de ges, men det ska enligt patientlagen alltid göras. Ingen behandling får ges utan samtycke.

Det vanliga är att moderkakan föds fram inom en halvtimma efter en fysiologisk förlossning. Ibland går det väldigt fort, på bara några minuter. Ibland tar det längre tid. Om mamman inte blöder, om hon har tömd urinblåsa, om hon är varm, om barnet får suga, om det är lugnt omkring henne så hon kan bilda sitt eget oxytocin, om hon kommer i en upprätt position, ja då brukar moderkakan nästan alltid ha fötts fram inom 1,5 timme. Rutinåtgärden på sjukhus är att man är aktiv med att få ut moderkakan inom ca en halvtimme till en timme. Som alltid så är det du som föder som själv har rätt att välja om du vill lämna ditt samtycke till detta.