I april 2007 födde jag vår son hemma i vårt sovrum med hjälp av min man och vår barnmorska. Utöver den vanliga medicinska journalen skrev hon om händelsen ur hennes ögon. Denna berättelse vill jag här dela med mig.

När Karin* och Magnus* födde barn hemma
*Vi heter egentligen något annat.

Det är en sommarlik vårdag, över 20 grader varmt. Lönnen blommar för fullt, björkarnas blad som musöron, trädgårdarna är fyllda av liljor och fågelsång.

Denna dag skall Karin föda barn och redan vid fyratiden på morgonen börjar hon få värkar, berättar hon för mig när hon ringer vid åttatiden. Hon tycker att det gör ont på ett sätt hon inte förväntat, men det går bra att hantera smärtan. Hon är ensam hemma, Magnus är på jobbet. Jag frågar om hon vill att jag skall komma, men hon vill prova att andas med den teknik hon lärt på gravidyogakursen. Vi kommer överens om att hon ringer mig igen så snart hon behöver.

Det dröjer fyra och en halv timma innan hon ringer igen, och jag hör på henne att hon är rejält påverkad. Hennes man Magnus har kommit hem för en och en halv timma sedan och hon tycker det är skönt att inte vara ensam, men vill gärna att jag kommer nu.

Jag lämnar mitt jobb och skyndar mig ner till min bil som står parkerad i närheten. Kör iväg längs motorvägen i 130 -140 km i timman. När jag kommer in i Göteborg kör jag lagligt och är framme tjugo i två. När jag ringer på dörren till det rosa trähuset, kommer Magnus snabbt ner för trapporna för att öppna för mig. Han ser glad och förväntansfull ut. Vi går tillsammans upp i lägenheten på andra våningen och inifrån sovrummet hör jag Karin andas på under en värk. Jag går ut i badrummet och tvättar mina händer och underarmar noggrant.

Hon sitter på knä i himmelssängen i sovrummet. De tunna bomullsgardinerna är fördragna och jag ser att hon är djupt koncentrerad. Försiktigt lägger jag min hand på hennes mage för att få en uppfattning om värkarnas intensitet och duration. Det är kraftiga värkar som kommer ganska tätt, två till fyra minuters intervall, 40-60 sekunders duration. När värken är över tittar hon på mig och ler. Hon är lite drottninglik på något vis där hon sitter på knä med benen brett isär, vacker med sina intensivt nötbruna ögon.

Karin lägger sig ner i sängen och jag känner över hennes mage. Det är en spännande tanke att snart få se vad det är för ett litet liv här inne… Vem kan det vara egentligen? Vad kommer livet att föra med sig för henne eller honom? Jag känner att barnets armar och ben ligger på Karins högra sida och huvudet står väl fixerat djupt i bäckeningången. Det är ett bra tecken, men utifrån hennes starka värkar är jag ändå förvånad att det inte trängt längre ner. Det är lätt att hitta barnets hjärtljud. Hjärtat pickar på rytmiskt och i en bra takt, ibland gör det små accelerationer och jag tänker att detta är en pigg liten unge.

När jag gör en inre undersökning strax därpå, känner jag att modermunnen öppnat sig fem centimeter och att pilsömmen står i höger tvärvidd. Livmoderhalsen är utplånad och än har huvudet inte passerat spinae. Det passar bra in med vad jag känt utanpå magen. Allt tycks helt normalt och bra. Karin är lugn och är otroligt bra på att möta värkarna med sin andning.

Värkarna kommer tätt och ibland är det mor-dottervärkar som avlöser varann utan att hon riktigt hinner hämta sig emellan. Med lätta tag stryker jag med min hand över hennes korsrygg. Jag är inte säker på om hon tycker det är skönt eller ej, men uppfattar inte att hon tycker det är jobbigt så jag fortsätter. Men så ser jag att hon drar upp sina axlar mot öronen och att hon får svårt att slappna av så jag frågar om hon kan tänka sig ett bad. Jo, det kan hon.

Magnus går ut i badrummet och börjar tappa upp vatten. Strax efter kommer jag och Karin. Hon har flera olika badoljor från Weleda och frågar mig vilken hon skall ta. Jag berättar att badolja med lavendeldoft är något jag stött på vid förlossningar då det sägs hjälpa till med avslappning. Men Karin väljer en som jag tror hade kastanjedoft som hon tycker om. Jag tycker den luktar ljuvligt och så kliver hon i badkaret.

Det är inte så lätt för henne att slappna av där i vattnet. När värkarna kommer sätter hon sig upp, tar tag i badkarskanten med armen och lutar sig över den, så försöker hon slappna av emellan. Jag går ut i köket och gör mig lite te och en macka och Magnus är kvar hos Karin och andas med henne. De är skönt samtrimmade och min upplevelse är att de samarbetar väldigt fint.

Emellanåt lyssnar jag på barnets hjärtljud med min blommiga tratt. Jag håller Karin om ländryggen och lyfter upp magen mot ytan så jag kan höra ordentligt. Hjärtat pickar på så fint och allt tuffar på precis som det skall.

Efter 25 minuter undrar Karin hur hon skall krysta. Jag undrar om det verkligen har hunnit öppna sig fem cm på en timma på en förstföderska. Visserligen slappnar hon av och låter värkarna ta sin boning i kroppen, och visst kan det ibland gå fort, men det är ju inte så vanligt. Jag svarar att när det är dags att krysta så kommer hon att känna att det är dags, för då är det ingen tvekan. Till dess får värkarna ta sina vägar som de vill. Hon skall fortsätta att slappna av så gott det går, andas på sådär bra som tidigare.

Men värkarna har ändrat karaktär nu och det låter på henne som det har hänt en del med öppningsgraden. Hon är rastlös och vill inte vara kvar i badet. Magnus stödjer henne ur karet och hjälper henne att torka av sig. En liten teckningsblödning droppar på kakelgolvet. Under tiden sträcker jag till den plastade frottén som ligger i sängen, de vinröda frottéhanddukarna och lägger i de sugande underlägg vi fått från sjukhuset. Rätt vad det är kan vattnet gå och då blir det ofta v-ä-l-d-i-g-t blött.

Karin undrar hur lång tid det är kvar. Jag skojar lite och säger: Tolv timmar! Och förklarar snabbt att jag slutat för många år sedan med att spekulera i hur lång tid det är kvar. Men inom mig tänker jag att det är klart inom två timmar. Men det är bara femtio minuter, kommer det att visa sig.

Karin vill få upp huvudändan av sängen och Magnus ställer upp den och på så vis kan hon stå på knä och luta sig över sängens huvudände. Emellanåt ber jag henne luta sig bakåt mot Magnus så jag kommer åt magen för att lyssna. Hela tiden låter barnets hjärta piggt och alert och jag känner mig väl till mods.

En kvart senare tycker Karin att det börjar trycka neråt och göra ont. Jag ser hur hennes korsrygg buktar utåt på det vis som det nu gör hos många kvinnor när barnet tränger ner den sista biten. För att lindra den obehagliga tryckkänslan mot bäckenbotten föreslår jag att hålla våta varma handdukar mot mellangården. Jag tar en liten brun emaljskål som står på nattduksbordet och fyller med varmt vatten, och lägger i några frottétvättlappar. Vrider ur en och trycker den mot bäckenbotten. Om det känns bra eller ej för Karin uppfattar jag inte, så jag håller emot och märker att huvudet inte trängt ner mot bäckenbotten ännu. Däremot kommer det mycket slem och en del blodtillblandade flytningar.

Efter ytterligare en kvart, när klockan är ungefär halv fyra, gör jag en ny vaginalundersökning. Barnets huvud står nu ett par tvärfingrar ovan bäckenbotten och pilsömmen står i höger snedvidd. Det här går ju utmärkt! Karin stönar och är märkbart påverkad av smärta för nu hörs hon och hon har definitivt en krystkänsla, men krystar fortfarande inte aktivt och jag uppmuntrar henne inte heller till det, för detta går väldigt fort ändå. Jag vill gärna undvika onödiga bristningar och den här oforcerade krystkänslan som bara håller i sig sådär tio sekunder släpper ju fram barnet fint ändå.

Fem minuter senare känner jag barnets huvud genom mellangårdens vävnad och tvättlappen, mot min hand. Det är en fantastisk känsla. Så fort det går! Nu börjar Karin krysta mer aktivt. Det går väldigt fort. Emellanåt lyssnar jag på hjärtljuden, de hämtar snabbt upp sig efter värken.

Jag funderar på att ta hål på fosterhinnorna. De fyller ju inte nån funktion längre när modermunnen är fullvidgad, men jag hinner inte mer än tänka tanken, så hörs ett poppande läte och det skvätter ut klart fostervatten på lakanet. Omedelbart får Karin kraftigare krystvärkar och nu känner jag huvudet komma fram. Jag håller emot så det inte skall gå för fort, jag vill att huvudet skall födas fram långsamt över mellangården och precis så blir det. Jag har ögonkontakt med Magnus som ser så glad och förväntansfull ut och jag ler tillbaka mot honom. Karine står som tidigare på knä lutad över huvudändan.

Plötsligt föds huvudet fram. Det lilla barnet är väldigt vitalt, gör grimascher, spottar och fnyser. Fostervatten rinner ut genom näsborrarna och jag torkar av den lilla nosen med en av frottéhanddukarna. Känner utefter halsen efter navelsträngen och visst finns det en navelsträng där, men den ligger löst runt halsen så jag bryr mig inte om att göra något åt det.

Värken är slut och nu väntar vi på nästa värk. Magnus tittar på sitt barn och ser fascinerad ut och vi ler mot varandra. Snart, snart skall vi få se vem detta är!

Efter ett par minuter kommer nästa värk och jag tar om barnets huvud och lotsar fram den bakre axeln över mellangården. Barnet glider lätt ut, är insmord i fosterfett, det rinner massor av fostervatten och Karin måtte ha fått en bristning ändå för barnet är lite blodigt på huvudet. Ena örsnibben är uppvikt och det ser väldigt gullig ut. Jag lyfter navelsträngen över huvudet och Magnus är där med sina händer för att ta emot sitt barn. Barnet är lite slappt de första 30 sekunderna ungefär och jag trycker med tumnageln mellan trampdynorna för att stimulera till ett skrik. Omedelbart reagerar barnet, fin tonus, börjar skrika och jag känner mig nöjd. Redan efter en minut har han Apgar 9.

Karin sätter sig tillrätta med ryggen mot den uppfällda huvudändan och håller barnet i famnen. Nu upptäcker hon och Magnus att det är en liten gosse. ”Favorit i repris” tänker jag, för Magnus har två pojkar sedan tidigare. Storebröderna har önskat sig en lillebror och Karin och Magnus är förtjusta. De har lagt en handduk om honom så han inte skall bli kall och jag sitter en liten bit ifrån, avvaktande.

Från min vinkel ser jag bara hans huvud och jag är inte nöjd med färgen, han ser för blå ut, så jag går fram och lyfter på handduken och ser att kroppen är rosig och fin. Det är så klart en perifer påverkan efter att huvudet stått en värk, tänker jag och sätter mig tillbaka igen medan jag spanar försiktigt efter en eventuell blödning från livmodern.

Det blöder väldigt sparsamt. Jag tittar efter bristningar, men det är så pass lite att jag bedömer att det inte behöver sys. Karin försöker lyfta över gossen till Magnus, men navelsträngen är för kort så vi avnavlar en kvart efter födelsen. Det har slutat att pulsera i den. Jag nyper med ett par peanger över navelsträngen och ber Magnus klippa. Det gör han med ett beslutsamt klipp och så är mor och barn separerade. Magnus drar snabbt av sig skjortan och lägger sin son mot sitt nakna bröst. Karin tittar på dem och ser så lycklig ut. Där sitter de alltså hemma i sin säng och alla har det så bra. Jag känner mig väldigt lycklig själv över att få vara med om så här fantastiska saker.

En liten stund senare gnäller han och Karin lägger honom vid sitt bröst. Han får fint tag om bröstvårtan och suger med helt rätt sugteknik från början. En kvart senare börjar Karin få sammandragningar igen. Fram till dess har hon inte blött något alls. Jag drar försiktigt i navelsträngen samtidigt som jag stöder med den andra handen över livmoderns övre del. Men den vill inte släppa. Jag föreslår Karin att sätta sig på huk över hinken på golvet, men det är svårt för henne att slappna av där, så vi går in på toaletten, medan den lille gossen ligger tryggt hos sin far.

Inne på toaletten sätter sig Karin på toastolen med en rondskål nere i toalettstolen. Jag drar lite i navelsträngen igen och nu lossnar den fint och det är lätt att fånga upp den. Det kommer en del blod och koagler i samband med detta, men allt ryms i rondskålen där moderkakan ligger så jag förstår att det inte är så stora mängder. Det rinner en fin stråle av blod från slidan men jag uppskattar att det sammanlagt inte är mer än en halv deciliter innan Karin har fått på sig en jätteblöja och ett par tunna sjukhustrosor. Jag torkar av hennes fötter och ben från blod och så går hon in i sovrummet igen. Hon sitter i stolen bredvid sängen med sin son i famnen medan jag och Magnus bäddar rent i sängen och sedan får hon lägga sig tillrätta. Hon känner sig lite yr. Inte så konstigt efter en så snabb födsel! Jag känner på livmodern som drar ihop sig fint när jag försiktigt masserar den. Det rinner sparsamt med blod.

Så breder jag ut ett plastat papper på badrumsgolvet för att undersöka moderkakan. Det är koagler i den som jag försiktigt föser bort. Studerar den sida som suttit mot livmodern noggrant för att undersöka om någon liten bit kan vara kvar inne i livmodern, men den är hel och fin. Fosterhinnorna är också fullständiga, navelsträngen har tre kärl precis som den skall och jag tycker hela moderkakan är väldigt vacker med sitt väl förgrenade kärlträd. Jag frågar om de vill ha den kvar, men de har inte tillgång till någon trädgård där de kan gräva ner den, så jag tar med den hem för att gräva ner den vid mina rosor. Jag träffade en norsk hemförlossningsbarnmorska en gång som alltid brukade göra så och hon sa sig ha så fantastiska rosor!

Magnus ringer efter pojkarna som snabbt är på plats. De tycks nöjda med sin bror, men verkar inte tycka det är så märkvärdigt med att han fötts hemma. De får lite bullar och vi andra dricker te och äter rostat bröd. Jag och Magnus hjälps åt att väga den lille gossen i en långpanna på hushållsvågen. Jag bestämmer mig för att han väger 3260 gram. Han sprattlar och gillar inte alls att ligga där, så jag får höfta till med något, men det verkar mest troligt att vikten ligger så. Ovanpå byrån breder jag ut en flanellfilt och där får han ligga när vi hjälps åt att mäta honom. Hela 49 cm lång och jag tycker han är stor för att ha fötts ett par veckor före utsatt datum.

Han är så söt med sitt blonda hår och en liten skrattgrop, allt är helt perfekt när jag undersöker honom.

En stund senare packar jag ihop syrgastub, instrument och mina väskor och tar ajö av familjen. Det har varit en fin upplevelse och när jag kör därifrån i den vackra vårkvällen är jag fylld av glädje och livsmod. Det är svårt att beskriva de här glada lyckokänslorna!

Eva-Maria Wassberg, leg barnmorska

Bilden visar skulpturen ”födande” av konstnären Ulrika Ernestam Östberg. Hennes ateljé hittar du i Gustavsbergs Gamla Porslinsfabrik, söder om Stockholm och hennes hemsida på:
http://www.ernestamostberg.se/konsten.html

Jag hade sett en bild på en av hennes skulpturer som visar en födande kvinna när jag var gravid och känt mig sällsamt dragen till den. Under förlossningen dök bilden upp framför mitt inre öga flera gånger och hjälpte mig mycket genom värkarna.